Halvard Dahle (Foto: Privat)
I den fackliga miljön var det en världssensation när det plötsligt under 1983 dök upp ynglande vargar i södra Sverige – mer än 1200 km från närmsta vargstam. Man talade om Sydskandinaviskt vargmysterium.
Haplotyper är den gyllene standarden
Lyckligtvis har nu genetikerna gett oss mycket goda hjälpmedel för att kartlägga vilka vandringar som människor och djur har gjort. Det är samma mekanismer som gäller för alla däggdjursarter.
Våra förfäders vandringar under tusentals år finns nu ordentligt kartlagda med hjälp av så kallade haplotyper som är den gyllene standarden – Det är förekomsten av dessa, i olika områden, som berättar för oss om hur vandringarna har ägt rum.
Särskilt lyckat är könskromosomen för hankönet – Y-kromosomen. Den går oförändrad far-son, far-son. (Hos människan kommer det en förändring endast var 50 generation.) Detta är alltså en odiskutabel och i det närmaste en oföränderlig etikett som ger det mest exakta svaret på vilka som är förfäder.
Det mönster man då ser, är attt man hittar höga koncentrationer där haplotypen har utvandrat ifrån, och att förekomsten minskar med avståndet. Detta stämmer med logik och sannolikhetsberäkning, – som säger att det är bland de mest talrika haplotyperna man återfinner utvandrarna.
Forskning gav oönskat resultat
För att visa att vår återuppstådda vargstam är invandrare från Finland eller det gamla Sovjet, undersökte den svenska genetikern Dr Sundqvist Y-kromosom-haplotypen hos hannar i dessa länder.
Hon kartlade totalt 17 haplotyper av Y-kromosomer hos de vargar som hon undersökte; hos människor har totalt 20 kartlagts. Detta passar bra tillsammans. I Finland fann hon 4 typer, respektive typ E (6) och typ F (5) var de mest talrika av de 16 undersökta vargarna. Den finska vargstammen var på minimumnivå (flaskhals) i slutet av 70-talet med ett handjursbestånd på 40-60 djur. Hon undersökte alltså mer än 25 % av stammen. Det är väl knappast någon som vill protestera när jag säger att 2 tillfälliga utvandrare (naturligt) från Finland till Sydskandinavien, med allra största sannolikhet skulle ha haft haplotyperna E och/eller F?
I vår återuppstådda stam återfann hon endast haplotyperna A och B.
Det speciella med Dr. Sundqvists undersökning är att hon sedan inte kunde återfinna en endaste individ med haplotyperna A och B, varken i Finland, Ryssland eller i de Baltiska länderna.
Sannolikheten för att det skett en naturlig invandring från öster är i det närmaste mikroskopisk
Utifrån det mönster man ser vid användandet av haplotyper för att kartlägga vandringsleder för däggdjur, så stämmer mycket dåligt med att de nya hanvargarna skall ha vandrat in naturligt från dessa länder öster om oss, på det sätt som NINA (Norsk Institutt for Naturforskning) hävdar.
Forskare beskyller mig för att dra förhastade slutsatser. Det jag har skrivit är att Sundqvist i sin undersökning (utifrån ren logik och sannolikhetsberäkning) visar att sannolikheten för att det skett en naturlig invandring från öster är i det närmaste mikroskopisk.
Om NINA har en annan sannolikhetsberäkning för att det både skall finnas 2 haplotyper i Öst som inte blev upptäckta och att det av en slump var individer från just dessa som vandrat naturligt 1000-1500 km till Sydskandinavien, – så får de lägga fram den på bordet.
Wabakken och Flagstad berättar nu om ytterligare två haplotyper i Norge som inte har påträffats i Finland. Om vi också tar med detta i beräkningen så blir sannolikheten för invandring från Finland ännu mindre.
Har inte NINA tänkt på andra möjligheter?
I egenskap av veterinär har jag vetskap om en varghybrid som smugglades in från Sverige för några år sedan. – 60 % varg, enligt ägaren. Vad vet NINA om dessa uppfödningar?
Sundqvists egen slutsats, år 2001, var att det var för tidigt att helt utesluta att det ägt rum en naturlig invandring. När seriösa, intresserade vetenskapsmän får ett resultat som på detta sätt motsäger den rådande sanningen, så är det vanligt att det strax blir gjort nya – och större – undersökningar för att bekräfta eller dementera det som framkommit.
Jag har inte lyckats hitta något ställe där NINA har gjort detta. De har inte heller offentliggjort – eller förklarat – det som Sundqvist kommit fram till på norska. Varför denna frånvaro av vetenskapligt intresse i NINA?
Det vi nu ser är att de är ivrigt sysselsatta med att bortförklara hennes resultat, genom att hänvisa till att materialet är så litet. Detta har i så fall NINA:s egen skuld till att de inte har undersökt hennes resultat närmare.
NINA har undanhållit viktig information under 14 år
Från samhället har de både förtroende och stora anslag för att vara leverantör av objektiv forskning. När de på detta sätt har lagt lock på en viktig undersökning (gjord efter gyllene standard) under 14 år, så måste det finnas lag på att ställa frågan om de har uppfyllt sin samhällsplikt i detta obekväma ärende, – som har så stora konsekvenser.
Läsarna får själva avgöra om NINA förtjänar förtroendet.
Flagstad ursäktar sig med att en sådan undersökning skulle bli för omfattande. Dålig ursäkt?
Med mindre oljepengar än NINA har finska vargforskare gjort omfattande genetiska undersökningar i Karelen.
I stället för att använda gyllene standard för att kartlägga människors vandringar –
Y-kromosom-haplotyper – så använder NINA en metod med att analysera de andra kromosomerna i cellkärnan för att kartlägga vargarna. Vad grundar sig detta på?
Denna metod ger mer utrymme för ”tolkning”, därför att dessa kromosomer halveras och ”omfördelas” för varje generation. Här måste det göras analyser där man lägger in enskilda individer som punkter i ett diagram där avståndet mellan punkterna visar släktskapet.
Flagstad refererar till en sådan undersökning av Professor Vila som det slutliga beviset för naturlig invandring. Vila skriver emellertid själv:… ”Även om vargarna kommer från de östliga grannstammarna, så är de genetiskt ’högt’ differentierade”. Vidare: ”Grundareffekten kan, på bara 15 år ha format en stam som är så skild ifrån upphovet”. Detta är mycket mindre tvärsäkert än vad Flagstad skriver.
(Grundareffekten = den förlust av genetisk variation som uppkommer när en ny mindre population grundas av ett mindre antal individer från en större population.)
Jag vill nämna en annan möjlig förklaring.
Våra vargar kan komma från andra ställen än det NINA hävdar. I sin egen publikation nr 410 (sid. 14) har de lagt in 3 grupper av djur i ett tillhörande diagram; 1:hundar, 2:finsk varg och 3:norsk/svensk varg. Man ser då att finsk varg är mer släkt med tamhundar än med vår nya vargstam. På vilket sätt kommer Flagstad att tolka detta? Knappast något tungt vägande bevis för hans påståenden?
Wabakken och Flagstad skriver också att jag betvivlar vargens vandringsförmåga. Det jag saknar är att de också berättar för oss om andra länders forskning. (Ber om ursäkt om jag har förbisett det.)
Finska forskare har gjort 2 större undersökningar om vargens vandring, innan de slår sig ner och bildar revir. Den ena undersökningen var på hela 60 djur. Bägge kom fram till nästan på kilometerna samma resultat, – 97-98 km. Tikarna vandrar i genomsnitt 10 km.
Det Wabakken publicerade i sina resultat är världsrekord med över 1000 km. Om teorin om invandring från Finland stämmer, så är det så att säga samma vargar som det forskas på.
I en artikel från NINA, skriven av Dag Lindell, är tonen mer försiktig än annars.
Här diskuteras de olika vandringsvägarna och påtalas att naturlig invandring är ett extremfall och att vi kanske aldrig får veta det slutliga svaret om upphovet till vargstammen. Här försöker de i stället att bagatellisera frågeställningen, – även om inplantering enligt norsk lag är miljökriminalitet. Är detta en hållning som merparten av folket accepterar?
Det kanske är på tiden nu att andra institutioner än NINA genomför denna forskning?
Ett sista tema;
Wabakken framför ständigt att det är olovlig jakt som gör att vargar försvinner. Om jag är rätt informerad, så är detta bevisat endast vid 2-3 tillfällen.
NINA påstår ofta att stammen är starkt inavlad. Det är väl dokumenterat att inavel medför försvagning av immunförsvaret. Många vargar har smittats av rävskabb. Denna sjukdom tog livet av stora delar av rävstammen för några årtionden sedan. Hud med skabb isolerar dåligt mot köld – därför fryser en del djur ihjäl. Skabbsår medför stora vätskeförluster och är inkörsport för bakterier som kan både kan medföra lokala infektioner och blodförgiftning. I vildmarken kan detta medföra en hastig död. Nedsatt immunförsvar och skabbsår som inkörsport för bakterier kan vara en dödlig kombination. Detta förhållande kan jag inte se att NINA har påtalat.
Halvard Dahle.
(Översättning: Harry Fredriksson)
Anmärkning: Halvard Dahle är utbildad veterinär och läkare (kirurg)
Tillägg från Arne Foskum: Slagsmål mellan vargarna är också en möjlig dödsorsak.
