(Bilder från Wikipedia)
Okunskap eller rädsla driver våra medier och s.k. sakkunniga till att gång på gång uppfinna vargens ursprung på nytt. Under de senaste 30 åren har det publicerats forskning som än påstår att vargen inte kommer från Sveriges grannländer och än att den kommer från Estland, Finland eller Ryssland.
I brottsundersökning brukar boven avslöjas då han gång på gång ändrar sina berättelser och till slut snor sig in i lögnernas nätverk. Nu verkar den svenska dna-forskningen underblåsa ett liknande avslut på sagan om den svenska vargens härkomst.
SVT skriver på sin hemsida:
”Nu har genetiker vid Uppsala universitet kartlagt den skandinaviska vargens härkomst, genom att studera DNA-prover från 145 varghannar och titta på Y-kromosomen. Y-kromosomen är den arvsmassa som enbart finns hos hannar, och som ärvs på fädernesidan.
I studien har man inte kunnat hitta några spår av hund, men däremot upptäckt att den svenska vargen har samma ursprung som den finska, vilket kan betyda att den från början vandrade in i Sverige österifrån, menar evolutionsbiolog Hans Ellegren.”
Det vore kanske dags att Hans Ellegren kliver ut ur laboratoriet och studerar vår värld. Om ett forskningsresultat inte stämmer med verkligheten, kan man inte ändra verkligheten utan man är tvungen att revidera sina metoder.
Finlands renskötselområde sträcker sig från norr till Bottenviken, vilket betyder att alla vargar som eventuellt fått för sig att traska till Sverige, måste passera renskötselområdet. På detta område lever drygt 200.000 renar som gör att hela området är ett utmärkt revir för en varg. Dessutom finns det inga vargar på detta område eftersom de skjuts bort och därför är det inte heller brist på lediga revir. Varför skulle vargen passera detta område? Den kan ju inte veta att den inom några veckor kommer att avlivas.
Vargarnas vandring inom renskötselområdet har forskats och bl.a. hittar vi två rapporter av professor Ilpo Kojola som i flera decennier studerat varg. I en rapport som hittas under namnet ”Dispersal Behavior and the Connectivity Between Wolf Populations in Northern Europe” rapporterar han år 2009:
Dödligheten bland de vargar som märkts med GPS-sändare var under det första året ca. 50 % och dödligheten bland vargar i renskötselområdet var 100 %.
I en annan rapport ”Dispersal In An Expanding Wolf Population In Finland” skriver Kojola år 2006:
”Alla GPS-märkta vargar som tog sig in i renskötselområdet blev skjutna innan de kunde bilda par och föröka sig” samt ”vi upptäckte inte att en enda varg lyckats ta sig till Skandinavien genom renskötselområdet.”
Att de svenska vargarna skulle vandrat från Ryssland över Finland och in i Sverige är alltså högst osannolikt och stöds inte av gällande forskning i Finland.
Genetisk forskning kan givetvis ”bevisa” att vargarna kommit från Ryssland, men den kan inte bevisa hur de kommit. Att dessutom hänvisa till hanarnas Y-kromosomer är rentav amatörmässigt eller så litar Ellengren helt enkelt på att gemene man inte förstår svagheterna i hans bevis.
Y-kromosomen är den manliga könskromosomen hos däggdjur och går i arv från far till son. Eftersom förändringar (mutationer) inte sker alltför ofta, kan man i princip följa släktet bakåt i tusentals år. Samma gäller mitokondrie DNA som bara går i arv från mor till dotter.
Om man alltså hittar en Y-kromosom i Ryssland som stämmer med en Y-kromosom i Sverige, kan detta tolkas som att individens far kommer från Ryssland, men det säger inget om varken mor eller mormor. Mormor kan ha varit en ren hund, men morfar en varg.
Men om mitokondrie från mormor visar att mormors mor kommer från Ryssland så kan morfar likväl vara en hund.
Problemet är att man med dessa två testtyper kan förfalska vargens härkomst hur lätt som helst. Det kan ske i naturen och det kan ske avsiktligt i fångenskap.
Junseletiken är ett typiskt exempel. Mitokondriet ”bevisar” att den var en ”ren varg”, men de gener som förorsakade den gula färgen härstammar bevisligen från hund.
Nu gäller det bara att vänta på nästa förklaring…
Harry Fredriksson
Ansvarig utgivare
