Förvirringen omkring vargförvaltningen, eftertanke för att ha varg, och konsekvenser av varg i Norge har ökat på senare tid. Å ena sidan heter det att vargen inte påverkar stammarna av bytesdjur, å andra sidan är den ”ekologiskt viktig”. I realiteten ser vi att älgstammen i förvaltningsområde för varg minskar kraftigt.
Data för två av de förmodligen hårdast drabbade kommunerna (Rømskog i Østfold, Trysil i Hedmark) visas nedan (data från hjorteviltregisteret.no). Det kanske mest intressanta är att trenden är linjär och ser inte ut att avta, en enkel linjär funktion – grafiskt redovisad – kan därför användas för att interpolera framåt i tid. Om trenden inte bryts kommer alltså Rømskog (183 km²) all fälla noll (0) djur år 2019, och Trysil (3014 km2) år 2029. I kommuner utan fasta revir är trenden övervägande oförändrad (inlandet) eller stigande (kustnära kommuner). Dessa kommuner påverkas dock av ökad efterfrågan och därmed ökade priser på tillgängliga jakttillfällen.
Figur 1. Avskjutning av älg per år i två kommuner i förvaltningsområdet för varg.
Utöver jakt begränsas starkt också olika typer av friluftsliv, rörelsefrihet, husdjurs- och hundhållning i områden med varg. Konsekvenserna för ekonomi och folkhälsa har aldrig utretts. Härutöver tillkommer i rovdjursdebatten allt fler extrema förvaltningsmotståndare som bedriver hotverksamhet och hets på internet, och i vissa fall också uppsökande verksamhet ute bland folk. Uttalanden som att ”nu är det på tiden att skjuta några jägare” sker dagligen. Skärmdumpen här nedan är ett av många exempel. För många har sådana trakasserier och liknande och begränsningar i yttrandefriheten och livskvalitén blivit ett väl så stort problem som djurena själva som förorsakar debatt. Det kan se ut som att denna skeva balans mellan synen på människors och djurs värde är vanligt förekommande också i forskning och naturförvaltning, och inte minst hos värnarsidan som besitter stora maktresurser. Sammantaget visar dessa trender att det är naivt att tro att man kan få till en förvaltning av varg som samtidigt gör det möjligt att bo och verka i berörda områden, för att inte nämna utöva jakt och annat naturbruk.
Det är filosofiskt intressant att inse att problemet har skapats av ett litet antal idealistiska forskare och byråkrater, som oemotsagda under flera decennier har styrt informationsflödet på så sätt att det idag är en rådande uppfattning att vargen i Norge är en starkt hotad lokalt värdefull stam. I realiteten finns det flera olösta kritiska frågeställningar rörande det genetiska ursprunget av den sydskandinaviska vargstammen, samt oklarheter rörande inslag av tam hund (underart Canis lupus familiaris). Hybridisering med hund kan eventuellt förklara avvikande beteende och utseende som ofta kommenteras i media. Förvaltningsmässiga konsekvenser av eventuell hybridisering är ouppklarade, men det verkar passande för några att hävda att hybrider skall omfattas av förstärkt skydd.
Figur 2. Skärmdump från så kallad ”rovdjursdebatt” på sociala media.
1) Vargstammens ursprung och genetik: Varför är det viktigt?
Geografiskt ursprung är viktigt att få klarlagt med hänsyn till oklarheter omkring graden av mänsklig medverkan till återinförsel, historisk eller pågående (1, 2). Aktiv inplantering av djur från utlandet är ett bevarandebiologiskt initiativ sammanbundet med stor oförutsägbarhet och risk. Det kan här vara på sin plats att påminna om konsekvensen parasiten Gyrodactylus salaris har haft för norsk vildlax. Parasiten infördes mot bättre vetande med svensk lax som ett led i det som ursprungligen var tänkt som en bevarandeåtgärd (3). Varg och andra hunddjur har också parasiter, en del också sådana som kan vara farliga för människor.
Det är enighet i att den ursprungliga norsk-svenska vargstammen är utdöd, och den existerande bygger på individer av ”östlig” härstamning. Det kan vara värt att påminna sig om att det först offentliggjordes att de första djuren härstammade från Estland (4). Detta är senare ändrat till ”finsk-rysk”, men faktaunderlaget för denna slutsats är oklart. Det är till exempel avsett för att skapa osäkerhet till att delar av referensmaterialet kommer från Tver och Smolensk – i höjd med jämförelsevis Latvia og Minsk (5). Varifrån den finska komponenten i referansmaterialet är hämtat vet vi inte. Det har dock publicerats mer nyligen att ”invandrare” mest sannolikt kommer från en karelsk subpopulasion snarare än från mittre och nordliga delar av Finland (6). Områdena det gäller finns markerad i figuren nedan.
Figur 3. Markeringar från nord till syd: Finska Karelen, Tverskaja oblast, och Smolensk, Ryssland.
Det bör i detta sammanhang nämnas att en indiciekedja med vittnesuttalanden, offentliga planer om utplantering, importtillåtelser med mera är sammanfattat i ett dokumentärprogram, ”Ulvemysteriet” TV2 (Dokument 2, 22.09.2003). Programmet togs upp i Stortingets frågetimme med krav på att det tillsätts en kommitté för att undersöka fakta i ärendet (7). Direktoratet for Naturforvaltning avvisade emellertid behovet av en sådan undersökning, med hänvisning till genetiska undersökningar som visar att nuvarande vargstam inte är besläktad med svenska djurparksdjur (8). Direktoratets slutsats är ett villospår. Det som framgår av TV2’s dokumentation, om den är korrekt, handlar inte på någon punkt om djur som har fötts i eller har efterlämnat avkomma i djurparker. Genetiska undersökningar kan för övrigt bara påvisa var djur kommer ifrån, inte hur de förflyttar sig från plats till plats.
Vidare framhävs att det är dokumenterat med peilutrustning att varg kan vandra långt. Till detta är det till att säga ja, men i huvudsak är det påvisat långa vandringar mot norr och österut. Detta är ett karaktärsdrag man senare har observerat vid infångning och flyttning av varg inom Sverige, den så kallade Junsele-tiken (individ G82-10) blev flyttad söderut från renbetesområde tre gånger men gick tilbaka varje gång (9). Statusen är alltså att i realiteten vet vi väldigt lite om genetisk härkomst vad gäller fritt levande skandinavisk varg, och dagens politik är baserad på lösa antaganden i stället för fakta.
Figur 4. Individ G82-10 bedövad (foto Skandulv).
2) Varg, hund, eller hybrid
Bilder av varg som har gett upphov till spekulationer om hybridicering florerar på internet. Junsele-vargen är återigen i centrum (se till exempel figur 4). Utseendet avviker från det som är förväntat om man jämför med vanliga uppslagsverk för nordisk fauna. Där framhävs grått inslag i päls (djuret heter grey wolf på engelska), distinkt svart skjöld över ryggen och svart rand på frambenen, gula sneda fält nära ögonen, och ett brett kraftigt huvud. Fenotypiska uttryck som gul färg, runda ögon, huvudform etc. är typiska indikatorer på inslag av hund.
Särskilt i den finska vargstammen finns det tidigare bevisat hybrider. I ett rättsärende i Finland nyligen visade det sig att den finska genbanken för varg också kan innehålla inslag av hund (10,11). Det är därför inte tillräckligt att påvisa att ett djur släktskapsmässigt härstammar från den finska stammen för att utesluta nylig korsning med tama hundraser. De norsk-svenska forskningsmiljöerna har emellertid gemensamt gått ut och tillbakavisat möjligheten för inblandning av hund. Det man skall lägga märke till här är att det man pratar om är bevis för 1. eller 2. generationens avkomma från spontan paring mellan varg och hund i naturen. Det används i sammanhanget så kallat mitokondrie-DNA som ärvs endast från moderdjuret. De undersökta djurens far kan alltså ha varit en hund, eller en hybrid mellan de två underarterna. Vi vet alltså i realiteten väldigt lite om graden av inkorsning av hund i populationen.
3) Initiativ och finansieringsbehov
Förvaltningens forskare möts med ökat misstroende. Det har därför framförts krav på ett klarläggande i form av en grundlig och neutral utredning från en fackmiljö som inte tidigare varit involverad. Universitetet i Oslo – Norwegian Sequencing Centre- har föreslagits som aktör, och är allaredan i färd med att sekvensera (analysera DNA) en individ, ett djur som fällts på rävåtel i det så kallade Elverumsärendet. Det har beslutats att göra en så kallad helsekvensering, det vill säga att det tas fram en närmast fullständig gensekvens (DNA-analys) av hela arvsmassan för denna individ. Detta i motsats till markörbaserade metoder som utgår ifrån på förhand definierade avsnitt av DNA-sekvensen. Dessa metoder har i ärendet hittills använts för att avgöra moderdjurets status som tillhörande underarten hund (Canis lupus familiaris) eller varg (Canis lupus), samt djurets släktskap med andra djur i Rovdata’s register. Svagheterna med de markörbaserade metoderna har belysts här ovan.
Beslutet om att utföra helsekvensering har tagits efter att flera forskargrupper har svarat att en säker test inte kan göras utan en pålitlig genetisk referensbank från både hund och varg från den region som det rör sig om. På grund av osäkerheten med den finska genbanken kan en sådan referensbank inte läggas upp för närvarande. Helsekvensering bör kunna ge något svar på geografiskt ursprung och eventuell förekomst av publiserade gensekvenser som är specifika för hund, men full säkerhet rörande det sista får man inte. Det kommer därför att bli nödvändigt att sekvensera ett antal ursprungliga, renrasiga skandinaviska och finska vargar som referenmaterial. Tillgång på sådant material finns via museer och andra samlingar av konserverade djur.
Vidare kommer det att bli nödvändigt att sekvensera flera norska djur, då nyliga mediauppslag och skyddsjakter bevisar påfallende förändringr i beteende och utseende i förhållande till det som er normalt för vild varg. Helsekvensering er emellertid kostsamt och tidskrevande, ca 65.000 kr pr individ i analyskostnader, därutöver tillkommer arbetstid. Det rör sig om en total kostnad på minimum kr 650.000, i första omgången. Vi hemställer därför om bidrag från det offentliga, från privata, och från intresserade organisationer. För ytterligare information om metoder och genomförande av analyserna kontakta
Naturen for Alle v/ Erling Nordgaard. Epost: erling.nordgaard@eidsivaenergi.no. Telefon: +4795981932.
4) Referenser
1) Svenska Naturskyddsföreningen (1976): Rapport från Projekt Varg. ISBN 91-558-7201-8.
http://infocentrum.se/html/nyvarg/#2
2) Naturvårdsverket (2014): Slutredovisning av uppdrag om genetisk förstärkning av vargstammen i Sverige.
https://www.naturvardsverket.se/upload/miljoarbete-i-samhallet/miljoarbete-i-sverige/regeringsuppdrag/viktig-varg/slutredovisning-genetisk-forstarkning-av-vargstammen-2014-12-12.pdf
3) NRK Brennpunkt: ” Kappløp mellom forskere bragte Gyro til Norge” http://www.nrk.no/programmer/radioarkiv/sann_er_livet/samfunn/politikk/577097.html
4) Svensk jakt nr 6, 1996.
5) Vila, C., Sundqvist, A. K., Flagstad, Ø., Seddon, J., Kojola, I., Casulli, A., … & Ellegren, H. (2003). Rescue of a severely bottlenecked wolf (Canis lupus) population by a single immigrant. Proceedings of the Royal Society of London B: Biological Sciences, 270, 91-97.
6) Åkesson, M., & Bensch, S. Den genetiska populationsstrukturen hos vargar i Skandinavien, Finland och Ryssland. Bilaga 2 til Nturvårdsverket rapport: Förslag till åtgärder som kan stärka vargstammens genetiska status. Redovisning av regeringsuppdrag Dnr 429-8585-08 Nv.
7) https://www.stortinget.no/no/Saker-og-publikasjoner/Publikasjoner/Referater/Stortinget/2003-2004/031015/ordinarsporretime/12/
8) Direktoratet for naturforvaltning, brev av 14.11.2003 ref 03/6623 ARTS-VI-TB, arkivkode 444.6
9) http://www.naturvardsverket.se/Stod-i-miljoarbetet/Rattsinformation/Beslut/Varg/Vargtiken-i-Junsele—folj-arendet/
10) http://api.hssmedia.fi/Artikel/Visa/45671
11) http://online.vasabladet.fi/Artikel/Visa/45381
