Zoologisk tidskrift

Myskoxen (Ovibos moschatus), en länk mellan urtid och nutid av Nils G. Lundh \- I i hör ofta idag talas om att djurarter hotar forsvinna från jordens yta, eller så vet vi att många istida djur är utplå- nade. Det hela blir inte bättre av att vi själva för det mesta bär skulden, men även om vi numera rätt väl börjar erkänna samban- den, så tycks utarmningen ändå vara svår att hejda. Fast egentligen var det redan på stenåldern som det började, åtminstone här i Europa. Fossila fynd visar nämligen att vi människor redan under mesoli- ticum nådde sådana framgångar som jägare och fångstmän att många djurarter, som vi känner från istidsfaunan inte längre existerar, trots att de biolo- giska villkoren alltjämt är desamma. Vi kan här näm- na några som t ex mammut, ullhårig noshörning, grottbjörn, sabeltandad tiger m fl arter. Myskoxen vanlig i hela Europa Myskoxen, har den funnits här tidigare? Den frågan ställs rätt ofta. Att den verkligen tillhört den skandi- naviska djurvärlden är ställt utom allt tvivel. Vad man däremot kan diskutera är frägat När försvann den? Det senaste fossilfyndet av myskoxe i vårt land gjordes i Ås i Jämtland på sommaren 1977, dä ett kranium av en istida myskoxeart (Ovibos pallantis) påträffades i isälvsgrus i samband med ett vägbygge. Denna myskoxtlart var vanligt förekommande i Eu- ropa under istiden och anses mest påminna om den amerikanska s k tundra-myskoxen (Ovibos moscha- tus moschatus). Det påträffade kraniet hade tillhört en vuxen tjur och är så välbevarat attr.ägra tveksam- heter om dess ursprung inte råder. C 14-datering visar, att kraniet inte är yngre än 10 000 år, men även om det har 30 000-40 000 år på nacken, är det ett fynd så färskt att det fortfarande "ryker" om det - man brukar tala om subfossil. Denna myskoxetjur vandrade troligtvis in i Stor- sjöbäckenet någon gång under den frismältningspe- riod (interstadial), som inträffade ungefär mitt i den senaste nedisningsfasen, då det anses att större delen av Skandinavien under några årtusenden var isfritt. Till denna period har professor Björn Kurtön förlagt handlingen till sin roman Den svarta tigern, som fcir övrigt beskriver det ödesdigra mötet mellan nean- dertalarna och våra egna avlägsna forfäder i de mel- lansvenska skogarna. En flykt från istiden Med allt detta som bakgrund framstår myskoxens återinträde i vår nutida skandinaviska fauna som en flykt i tiden, tillbaka till de dagar för mycket länge sedan, då "grottbjörnens folk" gjorde livet osäkert för åtskilliga av dåtidens villebråd. Men vi kan också se myskoxens plötsliga närvaro som ett spännande och för naturintresserade nutidsmänniskor glädjan- de undantag i artutvecklingen - en liten återställare av ett tidigare naturligt tillstånd. Myskoxen är en produkt av det öppna arktiska landskapet (tundran och fjället), som i kombination med de kärva yttre förhållanden som där råder har lett till en alldeles speciell anpassning både ifråga om beteende och kroppsliga egenskaper. Bland djur som inte går i vinterdvala, torde myskoxen vara bland dem som utvecklat ett nära nog fulländat sys- tem for energihushållning. Dess ull är omtalad som något av det finaste naturfibermaterial det går att finna. Denna isolering - tillsammans med en mycket begränsad avfettningsförmåga - bidrar till att kraf- tigt begränsa värmeförlusten genom huden. Mysk- oxens "bekväma" levnadsmönster och förmåga att bygga upp fettreserver möjliggör för den att överleva den långa arktiska vintern utan att i normala fall ta skada. Ursprunget från Asten Inte sällan ställs frågan varifrån den ursprungligen kommer. För att kunna ge svaret, får vi ta oss tid att se efter vad den paleovetenskapliga forskningen sä- ger. Det anses allmänt att myskoxen har sitt ur- sprung i centralasiens högländer rned att den spred sig under tertiärtidens senare del över lågläntare Zoologisk Tidskrift 37