Zoologisk tidskrift

N e utralitetsfiirsv aret sky ddar alla Myskoxen har till f<iljd av de yttre betingelserna utvecklats till ett flockdjur där det passiva "neutrali- tetsforsvaret" nått en optimal nivå, på gränsen till fuIländning. Den klassiska försvarsringen är välkänd och tillsammans med myskoxens blixtsnabba reflex- er och goda varseblivningsförmåga har hjorden blivit en nästintill ointaglig borg fcir fienden, där vargen värit den mest framgångsrike. Men med sjunkande individantal i flocken sänks också försvarskraften (fcir att vara uttömd om individantalet blir lägre än 3_ 4 djur) vid ett möte med t ex varg, som ju är kända för att själva jaga i flock. Det starkt lagbundna beteendet gäller även dess val av betesområden. Betesstationerna är till ytan starkt begränsade och precist lokaliserade. Arstiden bestämmer sedan på vilka ställen man träffar på dem. Man kan skönja ett generellt betesmönster för populationen som sådan och ett annat, som kan gälla enskilda individer, i synnerhet vuxna tjurar och gam- la kor. Varje sådan "individualist" utvecklar ett helt eget "personligt" beteendemönster, som årligen upprepas. Känner man till dessa egenheter, går det lätt att "stämma möte" med myskoxar, något som tillsammans med dess flockbeteende (med passivt f<irsvar) gör den lättfångad för både fotografer och jägare. Det är inte undra på att myskoxen var ett tacksamt jaktobjekt redan på stenåldern och då lätt drog det kortare strået i kraftmätningen med männi- skan. "Oxen", som inte luktar mysk I massmediala sammanhang är myskoxen beryktad nÄoDn DEil swilst(A UftERN I POSTGTRO U4345-4. för sin "farlighet". Den har ju även rykte om sig att kunna producera "mysklukt". Beträffande det sist- nämnda påståendet kan sägas, att den blivit offer for en skröna av mycket gammalt ursprung. Det finns omvittnat att man i det gamla romarriket på Julius Cesars tid bestämt påstod, att det luktade mysk av germanernas kor, något som senare kunna vederläg- gas. Myskoxen saknar denna tillskrivna egenskap och borde därfor, den också, bli befriad från ryktet att gå omkring och lukta. Men det är som bekant lättare att sprida ett rykte än att få en dementi offent- liggjord. Den senare är inte särskilt säljande. C,\ U5 o MYSKOXE (Ovibos moschatus) zimmermann 1780 Myskoxen tillhör familjen Bovidre (Slidhornsdjur). ordningen Artiodactyla (Partåiga hovdjur), klassen Mammalia (Däggdjur). Storlek: upp till 150 cm i mankhöjd. Vikt: 350-400 kg. Myskoxen uthärdar temperaturer ner till mer än -50'C. Myskoxen är närmare släkt med fåren än med oxdjuren och påminner om en stor, långhårig bagge. Dess närmaste nu levande släkting är takin eller exgemsen från Tibets bergstrakter. De breda nedåtböjda hornen möts nästan mitt på skallen. Pannan skyddas av ett ca 20 cm tjockt hornpansar, varfor skador sällan uppstår trots de enorma smällarna två tjurar ger varandra vid strider om haremsgrupper under parningstiden på sommaren. Kalvarna föds i april-maj . Det kan vara -20" tlll - 30'C då, men kalvarna skyddas redan vid födseln av en tjock, ullig päls. Vid snöstorm bildar flocken en cirkelformering av vuxna djur och kalvarna i mitten skyddas mot den värsta kylan. Kalvarna följer flocken inom 3 dygn efter födseln och börjar äta växtfoda efter någon vecka. De diar i 15 månader för att klara den forsta vintern. 39 DEIV Zoologisk Tidskrift