Zoologisk tidskrift

skapen ansågs dock i allmänhet som värnlösa, oskyl- diga djur, medan vargen var ond. Enligt filosofen Ren6 Descartes, som levde på 1600-talet, var djuren lägre varelser än vi, de saknade själ och därför hade vi inga moraliska skyldigheter gentemot dem; det var bara att döda på. Mycken trolldom och andra instrument har an- vänts för att bemöta vargens framfart. Ofta kände sig folk maktlösa mot den, man tyckte inte att det hjälp- te med jakt och andra rationella metoder. Säkert hade man lika stor respekt för vargen, som för de äkta naturväsendena, eftersom man bemötte dem med samma medel för att skydda sig själva och sin egendom. Vargen ansågs vara ett Guds straff mot människan, Iiksom sjukdomar och annat plågoris. Vargens skapelse Om vargens skapelse finns bara en uppteckning. I den möter vi en mer positiv bild av vargen, som lyder Guds ord och jagar djävulen och hans anhang. Upp- teckningen är från Estland. "Om vargens skapelse berättas följande; Då Gud skapade djuren, ville djävulen, som lärt sig några konstgrepp av honom, härma efter honom och bilda- de av lera två undersköna vargar, men det lyckades honom icke att blåsa i dem liv och anda. Full av förtvivlan frågade han Gud om rrid, och denne rcidde honom afi ropa till dem; "Vargar, stån upp och i)ten djävulen! Men djävulen sade istället; "Vargar, stån upp och Arcn upp Ges-far (Jesus l'ader)!" Vargarna rörde sig icke. Ett annat försök var lika fåfängt. Shttligen sade han på avstånd och stående bakom en buske helt sakta; "Vargar, stån upp och äten upp djävulen!" Genast rusade vargarna Jram och oaktat de inte kunde få fatt honom själv, så,sätta de dock allt ännu efter djävulens avbilder, spöken och gengångure." Ritbeskrivningar, tabun och trolldon Vargen var mycket svår på kreatur under 1800-talet, vilket klart fiamgår av det stora antalet berättelser om verkliga supranormala händelser, som ej över- gått till tradition. Man förstår att alla dessa angrepp från vargarna onekligen kunde förorsaka småbruka- re betydande ekonomiska förluster. Under dessa omständigheter är det inte så underligt att man för- sökte skydda sig och sina kreatur med olika medel. Man använde förutom rena jaktmetoder olika ma- giska riter och skyddsforemål. Många av dem använ- des flitigt i den folkliga läkekonsten. De utmärktes av att de ansågs ha en inneboende andlig skyddande kraft eller att de var ämnen med utmärkande, märk- liga egenskaper (lukt, smak, utseenden m m). Förutom dessa kunde man även skydda sig med olika taburegler, som i de flesta fall gick ut på att man inte fick nämna vargen vid olika tillfällen, dvs de har med s k noanamn att göra. Noanamn var ord man använde istället för det tabuladdade. Hjälpte inte detta, fick man gå till de trollkunniga, de ',kloka,,, vilka ofta var finnar eller lappar. De troddes ha makt över vargarna och vara deras bundsförvanter. I Sörmland utförde man en invecklad ritual med ett hänglås i samband med att kreaturen släpptes ut på vårbete. I andra landskap användes bockhorn eller kvick-horn, för att vargen skulle hålta sig borta från boskapen. Eldar ansågs naturligtvis som effekti- va medel. som man menade att vargarna hade re- spekt för. Det flitigast använda och mest betrodda skyddsmedlet har stålet varit. Det har använts mot det mesta och ansetts som en vän mot ondskan. Särskilt verksamt ansågs eggstål och ångerstål vara (avbrutna bitar av knivsuddar). I Svenska Finland sades att vargen inte kunde gå över stengärden där man lagt en stålbit och i Västergötland menade man, att bar en ko en skälla gjord på sju sorters ståI, så kunde vargen inte ta den inom det område som skäl- lan hördes. Offra till vargen Ett annat sätt att skydda sig var att kasta något åt vargarna, så de blev uppehållna medan man själv kom undan. Varulven kunde blidkas genom att ett klädesplagg kastades åt den. Att kasta ut något kun- de betraktas som ett skydd mot ont eller ett sätt att bli av med ont. Man behandlade husdjuren med speciella naturli- ga ämnen som kunde användas var för sig eller blan- das ihop till saivor eller andra dekokter. De ämnen man använde var dels sådana som kom från vargen själv, dels krut, svavel och tjära. Avsikten med detta var att få vargen att låta bli sådana djur. Det var inre så konstigt att man använde delar av varg; principen att "ont skall med ont fördrivas" var vanlig under 1800-talet. Personer, som hade särskild makt över vargarna var ofta finnar eller lappar, som man även allmänt ansåg duktiga i allehanda trollkonster. Man var rädd och skeptisk mot dem, men samridigt gällde det att inte stöta sig med dem, för då kunde det gå illa. Ofta var det också så att man, liksom idag, gärna skyllde obehagliga händelser i samhäller på etniska minori- teter. Därför kopplade man de, som man tyckte, otäcka vargarna samman med dessa personer; de 8 Zoologisk Tidskrif'