Zoologisk tidskrift

plan för hur den frilevande vargstammen bäst skall bevaras och vårdas. Programmet grundar sig till stor del på de fakta och åsikter, som framkom vid SNFs möte i Stockholm den 19 september -84, dä experter från Sverige, Norge och Finland träffades och disku- terade vargfrågan. Två viktiga ställningstaganden bildar bakgrunden till de åtgärder, som naturskydds- fcireningen föreslår. 1. De skandinaviska vargarna skall inte betraktas som en isolerad förekomst, utan som en förgrening av den östeuropeiska vargpopulationen med ett visst genflöde över Finland till Skandinaviska halv- ön. 2. Det totala antalet vargar i ett område ur naturvårds- synpunkt ör av vösentligt mindre betydelse iin anta' let reproducerande par eller flockar- De åtgärder som Svenska Naturskyddsföreningen anser omedelbart måste vidtas, är att i möjligaste mån undvika jakt på varg innan flera reproduceran- de vargpar har konstaterats och att ändra jaktstad- gans 15 och 19 §§ som ger länsstyrelserna och polisen rätt att ge tillstånd till jakt på fridlysta djurarter och rätt att avliva djur som anses vara till obehag för befolkningen eller till men för tamdjursskötseln. Denna rätt bör endast Statens Naturvårdsverk ha. Den uppföljning av den svenska vargstammen, som idag görs, bör fortsätta och helst intensifieras och information från undersökningen bör i stor utsträck- ning komma den svenska allmänheten till del. På litet längre sikt måste också till ett bättre samar- bete mellan Sverige, Norge och Finland i vargfrågan samt ett gemensamt handlingsprogram for att bevara vargen i Norden. Vargen är ju inte någon enskild svensk, norsk eller finsk angelägenhet, med tanke på vargarnas vidsträckta vandringar och att en tämligen stor vargpopulation måste hållas för att säkra var- gens överlevnad. En begränsad invandring av varg från Finland till Skandinaviska halvön måste också tillåtas, så att vargarna i Sverige och Norge inte blir genetiskt isolerade. Tillsammans måste också de tre länderna hålla ett tillräckligt stort antal reproduktiva vargpar for att undvika alltför stor inavel i den nor- diska vargstammen "Ett tillräckligt stort antal varg' par" betyder minst tiugofem par i hela Norden. Tillsammans med dessa pars ungar och de strövar- gar, sorn måste finnas för att nya par skall kunna bildas, skulle den nordiska vargstammen därför upp- gå titl cirka 150 individer. Då vi idag har så få vargar i Skandinavien, ingen säker reproduktion i Finland, då dödligheten bland vargungar även under gynn- samma omständigheter är hög och då endast en hona i varje flock tillåts reproducera sig, ligger visionen om en vargstam i Norden på tjugofem reproduceran- de vargpar åtskilliga årtionden framåt i tiden. En vargstam av den storleken någorlunda jämnt fördetad i de tre länderna och förekommande huvud- sakligen i trakter med låg befolkningstäthet, skulle knappast orsaka mer rabalder eller större kostnader, än vargarna idag åstadkommer. Förutsättningarna är dock att vi finner bättre metoder att stänga vargar ute från tamboskap, ett problem som man redan börjat arbeta med. Dessa vargars predation på fram- för allt älg skulle i Sverige årligen uppgå till några hundra älgar, alltså väsentligt färre än vad enbart trafiken dödar idag. Av de cirka 60 älgar som man hittat dödade av varg i Norra Värmland sedan spår- ningarna där startade för tre år sedan, är merparten kalvar och unga, icke reproduktiva djur. Detta inne- bär att älgarnas reproduktion påverkas mycket litet av vargarna. Jaktvården, som vargarna bedriver, föl- jer samma linjer som människans - det är bara det att vargarna kom pä det redan for ungefär 500 000 år se- dan! Tillväxten av den svenska vargstammen skall ske under kontroll och bör eftersträvas i första hand i skogsområden med hög täthet av naturliga bytes- djur. Inom sådana områden bör man tillåta att var- gar avlivas endast om mycket starka skäl föreligger. Utanför sådana områden och i synnerhet där det bedrivs intensiv tamdjursuppfödning eller rensköt- sel, kan man vara mindre restriktiv med licensgiv- ningen. Vargen är en del av den svenska naturen. För fcirsta gången på nära 100 år,har vi återigen en liten, repro- ducerande stam vargar i det svenska barrskogsland- skapet, där arten hör hemma och där vi bäst kan bevara den. Anser vi att vargen över huvud taget skall få finnas kvar som art på jorden, är det också vår skyldighet att vara med och ta ansvaret for den. Detta har vi ju också forbundit oss att göra, genom att Sverige anslutit sig tlll Bernkonventionen. Ann:.t har vi ingen fast stam av varg i landet. Vi har några få individer och bland dessa en enda hona som fått ungar i två år. Det kan räcka med att denna enda hona forolyckas eller blir skjuten vid en legal eller illegal jakt, för att den svenska va"rgstammens fram- tid skall vara spolierad. Våra svenska vargars fortlevnad som art i landet hänger i en mycket smal och skör tråd. Låt oss se till att vi inte genom dumhet och bristande biologisk insikt klipper av den! av Stefan Jonsson Svenska Naturskyddsföreningen Projekt Varg Zoologisk Tidskrift 21