Hybrider, ett mål eller en biprodukt
När man på 1970 -talet gick in för att sätta ut vargar i våra skogar (det gjorde man), fanns det flera
sk. vargforskare, som insisterade på att man skulle placera ut hybrider i stället för äkta vargar. Efter
en viss tid skulle hybridernas hundika egenskaper vika undan och slutresultatet vore en äkta varg
anpassad får de tätt bebygda Europeiska länderna. Dessa tankar understöddes bland annat av den
finska vargexperten och forskaren dr Erkki Pulliainen. Lars Toverud från Norge säger i sin bok "
Ul-
ver i mosen
", att hybrider placerades ut i både Norge och Sverige, då det rådde brist på äkta vargar.
Det är ju et känt faktum att både den Svenska och den Norska vargstammen består av utplanterade
vargar och hybrider. Framför allt användes korsningar av varghannar och schäferhonor för att skapa
"
intelligenta och människovänliga
" vargar.
Hundar blandas och man skapar oäkta korsningar, för att vissa anlag eller för rasen specifika handi-
kapp skulle undvikas. En dylik korsning har ingen större effekt på hundar, eftersom skillnaderna raser
emellan trots allt är obetydliga. En varg avviker betydligt mera från en hund både till sitt utseende
och sitt beteende och därför medför alltid en korsning mellan hund och varg, att vargen erhåller för
sin ras främmande egenskaper, som påverkar deras beteende. De viktigaste kända förändringarna
är hybridernas sätt att bilda flockar och skapa sina revir [1]. Oftast är hybriderna mindre rädda
för människor och lär sig snabbare att umgås med människan - det är en väsentlig del av hundens
beteende. Högst sannolikt övergår hybrider snabbare än vargen från vargens normala bytesdjur till
hundar, katter, boskap och eventuellt även människor.
Den population somuppstår via dessa korsningar, domineras av ett beteende, sompå lättaste möjliga
sätt garanterar föda och fortplantning av arten.
Här kommer den till sin natur skygga gråvargen oundvikligen att förlora kampen mot de tuffare
hybriderna.
Det finns forskare, som påstår att hybriderna inte klarar av den föda och de parasiter, som vargarna
lever med, utan de kommer så småningom att dö ut. Dessa påståenden tar inte hänsyn till det faktum,
att hybriderna kan eller kommer att skaffa sig en annorlunda föda och genom naturlig anpassning
vänja sig med den varglika tillvaron i våra skogar. För detta finns det rikligt med bevis och vi åter-
kommer till dessa senare.
DNA analys och
hybrider
Finns det över huvudtaget rasrena vargar i våra skogar? Hur definieras en varg? Hur ser en hybrid
ut? Påminner framtidens vargflockar om de Afrikanska byarnas hundflockar, som driver fram på
våra gatorna med samma status somheliga kor i Indien? Dessa frågor uppstår allt oftare när hybrider
och vargar förolyckas eller skjuts och tas in för DNA-undersökning. DNA är denmoderna biologins
naturliga hjälpmedel, då man forskar i rasers släktskap och fastställer egenskaper hos individer. Med
DNA-tekniken vill man ge vargen ett antal egenskaper eller attribut utan att behöva flå djur, koka
skallar och framför allt, veta något om det djur man undersöker.
Allt detta beror på att man inom DNA-tekniken kan jobba med mätbara enheter och sålunda be-
stämma grupptillhörigheter med hjälp av statistiska analyser. För att bestämma, om ett djur är en
hund, hybrid eller varg, räcker det om man kan påvisa, att djuret tillhör "
grupp varg
" och kan ute-
slutas ur "
grupp hund
" och "
grupp hybrid
". På detta sätt erhåller man ett matematiskt riktigt svar på
frågan varg, hybrid eller hund, men vi missar en viktig fråga. Skall evolutionen ske på vetenskapens
eller naturens grunder?
Om en grupptillhörighet definieras på basen av tidigare undersökta individer och om individer, som
sägs passa in i gruppen och i fortsättningen också används till att definiera gruppen, börjar "
grupp
varg
", "
grupp hybrid
" och "
grupp hund
" definiera sig själv. Slutligen sitter vi med kattlika vargar små
