Vargen och människan
Den värdefullaste forskningen om vargens förhållande till människan har gjorts i forna Sovjetunio-
nen. Sovjetisk forskning baserade sig på observationer gjorda i naturen och interjuver av personer,
som haft kontakt med varg. Nutidens forskare tillbringar det mesta av sin tid vid datorer och läser
av GPS koordinater om vargarnas rörelser. Vargarnas släktskap och föda utreds med hjälp av DNA
-analys. DNA -analysen bör inte förringas, men vi bör vara medvetna omdet faktum att DNA -analys
inte t.ex kan svara på fråga hur vargen väljer ut och fångar sitt byte.
Som jag redan tidigare framhållit, är vargen oerhört skygg och så länge ett begränsat jakttryck finns,
undviker den alltid kontakt med människan. En annan viktig faktor som påverkar dess förhållande
till människan är populationens storlek i förhållande till bytesdjurens population. Välmående vargar
som lever mitt bland kraftiga klövdjurspopulationer tränger sig inte in påmänniskans revir, men efter
att den naturliga födan minskar samtidigt som populationerna stiger, ökar också konfrontationerna
mellan varg och människa. En växande population inom ett begränsat område tränger flockarna
närmare bebyggda områden i synnerhet då inget jakttryck mot dessa vargar finns.
Vargarnas försiktighet och skygghet kan effektivt utnyttjas för att hålla borta vargar från t.ex. bebodda
platser. Vargen närmar sig människan eller boskap långsamt och efter flera veckors intensiva studier.
Man har studerat vargar som besöker kadaver och upptäckt, att så snart det sker en liten förändring
i kadavrets omgivning, slutar vargarna att besöka det och återgår till att studera omgivningen på
nytt. Efter flera veckors studier återkommer de försiktigt till kadavret. Det har till och med noterats,
att vargar slutar för en tid att attackera boskap, om boskapen flyttas från sin hage till skogen där
vargarna håller hus - vargarna förstår inte att det är fråga samma byte i en ny omgivning.
Denna försiktighet återfinns inte hos hundar.
Vargar och hundar
Den ungerska forskaren Adam Miklosi har undersökt hundens respektive vargens förmåga att
kommunicera med människan [8]. Forskningen delades upp i två olika delar och där användes
vanliga tama hundar samt vargar, som växt upp tillsammans med hundarna. Under testens första
del undersökte man hundars och vargars förmåga att tolka människans kroppsspråk, dvs. gester
och mimik. Man placerade en matbit i ett av två tomma kärl. Därefter pekade forskaren från olika
avstånd på det kärl, som innehöll matbiten. Vargarna fick ledda av gesten välja det kärl det trodde
innehöll matbiten. Ju längre forskaren stod från kärlet, dessto svårare hade vargarna att uppfatta
gestens betydelse. När forskaren till slut rörde kärlet med handen, gissade vargen i 80 % av fallen
var matbiten fanns.
Resultatet av detta försök tolkades så, att vargen helt ignorerar människan som enmöjlig samarbets-
partner och endast då människan står bredvid kärlet, kan den eventuellt uppfatta gestens betydelse.
I försökets andra del fick både hundarna och vargarna i uppgift att ta sinmat från ett slutet fat. Denna
uppgift var omöjlig att lösa och därför behövde djuren hjälp av människan. Här upptäckte forskarna
snabbt, att hunden närapå omedelbart ser det hopplösa i uppgiften och vänder sig mot forskaren i
ett försök att få hjälp. Vargarna fortsatte däremot utan att förvänta sig hjälp av människan.
Resultaten av dessa tester tolkades så, att den sociala kontakten mellan hund och människa är en
följd av evolutionen och en del av ett komplicerat kommunikationsschema. Eftersom vargen alltid
levt utan och oberoende av människans närvaro, har inget sådant samspel utvecklats. Av detta följer,
att en varg aldrig med sin blick signalerar om varken önskan, kärlek eller sympati. När en varg ser
en människa i ögat, är det bara fråga om en enkel värdering mellan att
försöka taga makten, fly eller äta.
