men de ljusa färgerna är mörkare.
Mot magen och benen övergår färgen till gulbrun eller mörkbrun. Speciellt de Sydeurpeiska arterna
har relativt mörka ben jämfört med den nordeuropeiska gråvargen.
Alla vargar som härstammar från den europeiska kontinenten har en svart strimma på frambenen.
Denna syns tydligare på de sydeuropeiska vargarna men är ofta klart synlig också på gråvargen.
Som vi redan tidigare nämnde, är vargens svansspets i regel svart.
Vargens nyanser
På bild 19 uppträder en mörkare varg. Trots att färgen är mörkare märker vi hur färgsättningen
behåller sitt schema. Den gråbruna pannan övergår till mörkgrå färg och ryggens gråa nyanser blir
mörkare. Här behåller vargen sin karakteristiska färgsättning, där den mörka eller mörkgråa ryg-
gen övergår till en ljusare mage med nyanser av brun färg på benen. Den mörka eller svarta randen
återfinns på båda frambenen. På samma sätt ser vi hur den ljusa delen av underkäken och halsen
återfinns trots den mörkare färgen.
Svarta och vita vargar
I bland stöter man på helt svarta vargar i na-
turen. I Värmland, Sverige avlivades år 1801
en flock på fem svarta vargar. Svarta vargar
förekommer sällan i Eurasien, där interaktio-
ner med hundar har minskat under de senaste
tusen åren. Däremot är svarta exemplar van-
ligare i Nordamerika, och ungefär hälften av
vargarna i Yellowstone National Park är svarta.
Den svarta färgen är emellertid inte typisk för
vargar, utan tyder alltid på hybrid, dvs. bland-
ning av hund och varg. Detta har konstaterats i
en undersökning gjord i USA av University of
Standford och University of California.
Den svarta "vargen" på bild 20 är en hybrid som "stötte på patrull" i Ryssland tillsammans med en
varglikare hybrid.
Om vi håller oss inom gråvargens släkt, så finns det inte heller vita vargar. En albinovarg är alltid
blind vilket naturligtvis skapar problem med både jakt och föda.
Vita vargar tillhör släktet
Canis lupus arctos
, dvs. den kusin till gråvargen, som lever i Norra Ryssland,
Kanada och Alaska.
Vargens päls
Den grå vargen har en mycket tät och fluffig vinterpäls med kort bottenull och ovanpå den finns
långa, grova hårstrån. Vargen fäller det mesta av bottenullet på våren. Långa och grova hårstrån finns
också på den främre delen av ryggen och framför allt på nacken. Speciellt långt är håret på axlarna.
Öronen är täckta av korta hårstrån, som starkt skjuter ut från pälsen. Vargens vinterpäls tål hård
kyla och vargar i nordliga länder kan skydda sig mot kyla ner till -40 ° genom att placera sin nosar
mellan de bakre benen och täcka sina ansikten med svansen. Vargens päls isolerar bättre mot köld
än hundens päls och den samlar inte heller is när varm andedräkt kondenseras mot det. Vargens
hårstrån kan vara upp till 70 mm på ryggen men håret på axlarna överskrider i regel inte 100 mm.
Bild 20. En svart "varg" och en grå hybrid
