tama djur på dess matlista.
Eftersombytesdjurens populationer är små föder de italienska vargarna färre ungar än övriga vargar.
Flocken består av alfaparet och 2 - 3 ungar. Då en ny generation föds, flyttar den tidigare genera-
tionen till nya områden.
Gråvargen
Gråvargen (
Canis lupus lupus
) tillhör de nordliga vargarna och den förekommer främst i Nordamerika,
norra Asien och Europa. Denna underart är betydligt större än dess sydliga kusiner och gråvargen
kan växa till en höjd på 1 meter, en längd på 2 meter inklusive svans och de största vargarna väger
upp till 60 - 70 kg.
Ibland påträffar man ensamma vargar i naturen men den vanligaste levnadsformen är flocken eller
familjegruppen såsom man idag föredrar att kalla den. Vargens flock består av föräldraparet (alfa-
djuren), deras årsvalpar samt tidigare ungar. Antalet valpar beror på födotillgången - ett fenomen
som också är bekant från hundar, där uppfödare med hjälp av föda i viss mån kan reglera kullarnas
storlek. I Europa är ett normalstort vargrevir mellan 75 000 och 200 000 hektar (det vill säga drygt
tio kvadratmil i genomsnitt).
Flocken besitter ett revir, som den noga bevakar. Revir kan inte överlappa varandra, men då varg-
populationen är gles, brukar det finnas en demilitaliserad zon mellan reviren.
Gråvargen är till sin natur oerhört skygg och försiktig. Sannolikheten att man stöter på en vargflock
ute i vildmarken är oerhört liten främst därför att vargen undviker en konfrontationmedmänniskan.
Månghundraåriga erfarenheter samt observationer visar, att vargen märker varje förändring i den
invanda miljön och skräms av dessa. Denna egenskap kan i viss mån användas till att hålla skrämma
vargar från platser där de inte får finnas.
Skyggheten är emellertid en egenskap, som effektivt dämpas av att man blandar varg med hund och
åstadkommer sk. hybrider. Dessa hybrider får ett mera hundliknande beteende och förorsakar ofta
större skada bland boskap än äkta vargar gör.
