Därför har evolutionen gett dessa djur en speciell färg.
En aning förenklat kan vi utgå ifrån brunbjörnen, vars revir en gång hamnade ute vid polarisens
kant. Där blev den tvungen att livnära sig på lokala djur som t.ex sälar. De björnar lyckades i säljakten
som var ljusa medan de mörkare misslyckades och gick under i brist på föda. Efter tusentals år av
urval och anpassning blev björnsläktet ljusare till sin färgsättning och det uppstod en art, som både
till pälsens färg och struktur var
anpassad till sin miljö
Att flytta en isbjörn till Kanadas ödemarker skulle inte resultera i en omedelbar förändring av fär-
gen, utan att "återställa" brunbjörnen skulle förmodligen taga ytterligare några tiotalstusen år och
resultatet vore antagligen en helt ny art med en för tiden anpassad färgsättning och nytt beteende.
Evolutionen strävar automatiskt till en för arten och dess levnadsmiljö optimal färgsättning, storlek
och beteende. På samma sätt som rovdjurens utseende av evolutionen anpassas till miljön, anpassar
sig bytesdjuren till sin omgivning. För ett bytesdjur är det viktigt, att dess kamouflage är optimalt.
Både färgen och lukten anpassas efter omgivningen och på bild 4 ser vi en dalripa
(lagopus lagopus)
i sin sommarskrud. Såsom vi alla vet, är denna fågel helt vit på vintern.
Många bytesdjur föder sina ungar mitt bland rovdjur och oftast är dessa ungar helt oförmögna att
varken fly eller gömma sig. Därför har evolutionen utrustat dessa med en liten finess - de avger
ingen lukt.
Är evolutionen inkonsekvent
Små isolerade populationer på isolerade öar har med tiden större möjligheter att genom naturlig
selektion och genetisk drift utvecklas till att få såväl morfologiska som genetiska skillnader jämfört
med en större fastlandspopulation av samma art.
År 1981 utfördes en morfologisk studie av gotländska åkergrodor och det visade sig att dessa hade
längre ben än åkergrodor på fastlandet och i andra delar av Europa. För att försöka säkerställa den
gotländska åkergrodans status som en unik variant utfördes en genetisk och morfologisk analys
vilken inkluderade åkergrodor från Gotland, Sveriges fastland, Finland, Polen och Österrike.
De genetiska skillnaderna mellan alla undersökta populationer var stora, och Gotland var genetiskt
mycket olik alla de andra populationerna. Det visade sig också att den gotländska populationen
hade mindre genetisk variation inom populationen än övriga populationer i studien. Detta tyder
Bild 3. En isbjörn [27]
